*Men de ja som starkast kommer ihåg från dej var när vi pratade om kärlek. och du sa till mej att ja skulle vara glad att ja kunde älska så mycke som ja gjorde. jag förstog inte det då.. men de gör jag nu! och dom orden har hjälpt mej sen dess.*Dessa vackra ord minns en av mina ungdomar som jag arbetade med i Karlstad kommun, Socialförvaltningen, Behandlingsassistent (typ kontaktperson på heltid). Att jag sade till henne under ett av våra samtal om livet. Rosen vill att jag berättar för er som är intresserade hur jag minns mitt jobb med henne.
Jag berättar i denna blogg om henne. Så tar jag sats i en ny blogg och berättar om bristerna i det så kallade social välfärdssamhälle, som i detta fall var Socialförvaltningen.
Jag fick träffa Rosen när hon var ca 15-16 år. Hon tittade på mig och var jättetrevlig och artig. Lillemor var den som bedömde att Jag kunde vara bra för denna flicka. Jag säger vi var bra för varandra.
Efter 15 års tystnad hade denna starka varelse bestämt sig för att berätta hur hennes hemmiljö var. Okej, låter enkelt för er. Det är väl bara att berätta vilket skitmamma och skitpappa en har. Glöm det! Det finns ord i familjer som heter Kärlek, som kan vara så stark, att självklart när det kommer okända personer med papper och penna. Ställer konstiga närgångna frågor skulle vi alla skydda vår familj om vi älskar dem.
Rosen hade under många år skyddat sin mamma och bott med henne i ett missbrukarhem. kämpat med att gå till skolan och hålla masken inför alla. Tillsammans samtalade vi oss framåt i livet. Första gymnasieåret var inte lätt, mycket frånvaro, oro och händelser inom familjen som påverkade Rosen.
Speciellt en helg minns jag väl. Hon och hennes mamma skulle göra en *glad* resa tillsammans, för att träffa pappa som bodde i Stockholm Vad som hände då kommer jag aldrig att glömma. Mamma och Pappa tyckte väl att de skulle dra en liten fest, för att fira att de träffades efter så många år. Detta resulterade i att Rosen blev övergiven och sittande där i Stockholm ensam på ett rum. Hon som hade glatt sig åt att få ha pappa och mamma tillsammans med henne. Den sorgen, övergivenheten som hon beskrev för mig efter denna resa. Jag kände att det var tur att jag fanns då för henne. I en sådan stund finns ingen tröst att ge, bara att finnas och höra, bekräfta känslan och hjälpa henne igenom detta.
Skolket från skolan var bra för mig att få en förklaring på. Det var så enkelt eller svårt. Om Rosen gick till skolan, så fick hon sådan ångest, rädsla och ont i magen eftersom hon ej visste hur läget var hemma när hon skulle kliva innanför dörren. Så att stanna hemma var bättre för hennes egen psykiska hälsa. För då kände hon svängningarna i missbruket och visste precis vad som hände och skulle hända. Ansvaret för att hjälpa mamma bidrog även.
Vi kämpade oss igenom första gymnasieåret tillsammans, samtal, skolk. Rosen växte i sig själv och resultatet av detta lät inte vänta sig. Under min semester fick jag ett samtal där Rosen berättade att nu har jag lämnat mamma. Jag måste göra det för att klara mig själv. Jag kan inte hjälpa min mamma mer. Tillfälligt boende fanns hos pojkvännens familj. Respekt till den familjen som tog emot en extra tonåring delade med sig av mat och husrum.
Jag tog kontakt med min chef på dåvarande Ungdomsenheten berättade om akutsituationen och att Rosen behövde ett akut boende. När jag sedan tog kontakt med Rosen senare under sommaren. Så visade det sig att Ungdomsenheten gjort en bedömning att lägenhet ej behövdes. Mamman i familjen där hon bodde, fick inte ens ersättning för mat och husrum. Alltså en flicka som utreddes av Socialförvaltningen sedan hon var 6 år, var helt plötsligt inte aktuell för konkret hjälp från soc???????
Själv blev jag så förbannad att jag formligen skällde ut denne chef på enheten. Visste att jag då grävde min egen grop, men det var värt det. Jaaa att hjälpa ett barn i Sverige är värt mycket. Jag känner stolthet nu när jag skriver detta. Civilkurage är en bra egenskap.Jag var sjukskriven när Det var dax för Rosen att börja sitt andra år på gymnasie utbildningen. Rosen var kallad till skolan på ett samtal pga hennes frånvaro. Vi satt på en bänk utanför skolan och funderade hur hennes liv skulle kunna gå vidare, utan boende och svårigheter med skolarbetet. Då kom hennes enorma inre kraft och styrka fram. Med mig som stöd gick hon in och berättade för skola hur hennes liv såg ut. Vi kom överens med personalen att det viktiga var att hon fick skolan som en trygg punkt, vikten lades på att hon skulle ta sig dit och att de hade förståelse för hennes livssituation.
Själv åkte jag på en blåsning av chefen för att jag åkt in och jobbat, gratis, när jag var sjukskriven.
Rosen tog sig fram i livet och är nu heltidsarbetande inom hemsjukvården. Respekt Sofie som hjälper andra genom din arbetsinsats
Jättekramar till alla de Maskrosbarn som trots uppväxt blir en vacker ros och bidrar till att Sverige blir bättre.
Jag berättar i denna blogg om henne. Så tar jag sats i en ny blogg och berättar om bristerna i det så kallade social välfärdssamhälle, som i detta fall var Socialförvaltningen.
Jag fick träffa Rosen när hon var ca 15-16 år. Hon tittade på mig och var jättetrevlig och artig. Lillemor var den som bedömde att Jag kunde vara bra för denna flicka. Jag säger vi var bra för varandra.
Efter 15 års tystnad hade denna starka varelse bestämt sig för att berätta hur hennes hemmiljö var. Okej, låter enkelt för er. Det är väl bara att berätta vilket skitmamma och skitpappa en har. Glöm det! Det finns ord i familjer som heter Kärlek, som kan vara så stark, att självklart när det kommer okända personer med papper och penna. Ställer konstiga närgångna frågor skulle vi alla skydda vår familj om vi älskar dem.
Rosen hade under många år skyddat sin mamma och bott med henne i ett missbrukarhem. kämpat med att gå till skolan och hålla masken inför alla. Tillsammans samtalade vi oss framåt i livet. Första gymnasieåret var inte lätt, mycket frånvaro, oro och händelser inom familjen som påverkade Rosen.
Speciellt en helg minns jag väl. Hon och hennes mamma skulle göra en *glad* resa tillsammans, för att träffa pappa som bodde i Stockholm Vad som hände då kommer jag aldrig att glömma. Mamma och Pappa tyckte väl att de skulle dra en liten fest, för att fira att de träffades efter så många år. Detta resulterade i att Rosen blev övergiven och sittande där i Stockholm ensam på ett rum. Hon som hade glatt sig åt att få ha pappa och mamma tillsammans med henne. Den sorgen, övergivenheten som hon beskrev för mig efter denna resa. Jag kände att det var tur att jag fanns då för henne. I en sådan stund finns ingen tröst att ge, bara att finnas och höra, bekräfta känslan och hjälpa henne igenom detta.
Skolket från skolan var bra för mig att få en förklaring på. Det var så enkelt eller svårt. Om Rosen gick till skolan, så fick hon sådan ångest, rädsla och ont i magen eftersom hon ej visste hur läget var hemma när hon skulle kliva innanför dörren. Så att stanna hemma var bättre för hennes egen psykiska hälsa. För då kände hon svängningarna i missbruket och visste precis vad som hände och skulle hända. Ansvaret för att hjälpa mamma bidrog även.
Vi kämpade oss igenom första gymnasieåret tillsammans, samtal, skolk. Rosen växte i sig själv och resultatet av detta lät inte vänta sig. Under min semester fick jag ett samtal där Rosen berättade att nu har jag lämnat mamma. Jag måste göra det för att klara mig själv. Jag kan inte hjälpa min mamma mer. Tillfälligt boende fanns hos pojkvännens familj. Respekt till den familjen som tog emot en extra tonåring delade med sig av mat och husrum.
Jag tog kontakt med min chef på dåvarande Ungdomsenheten berättade om akutsituationen och att Rosen behövde ett akut boende. När jag sedan tog kontakt med Rosen senare under sommaren. Så visade det sig att Ungdomsenheten gjort en bedömning att lägenhet ej behövdes. Mamman i familjen där hon bodde, fick inte ens ersättning för mat och husrum. Alltså en flicka som utreddes av Socialförvaltningen sedan hon var 6 år, var helt plötsligt inte aktuell för konkret hjälp från soc???????
Själv blev jag så förbannad att jag formligen skällde ut denne chef på enheten. Visste att jag då grävde min egen grop, men det var värt det. Jaaa att hjälpa ett barn i Sverige är värt mycket. Jag känner stolthet nu när jag skriver detta. Civilkurage är en bra egenskap.Jag var sjukskriven när Det var dax för Rosen att börja sitt andra år på gymnasie utbildningen. Rosen var kallad till skolan på ett samtal pga hennes frånvaro. Vi satt på en bänk utanför skolan och funderade hur hennes liv skulle kunna gå vidare, utan boende och svårigheter med skolarbetet. Då kom hennes enorma inre kraft och styrka fram. Med mig som stöd gick hon in och berättade för skola hur hennes liv såg ut. Vi kom överens med personalen att det viktiga var att hon fick skolan som en trygg punkt, vikten lades på att hon skulle ta sig dit och att de hade förståelse för hennes livssituation.
Själv åkte jag på en blåsning av chefen för att jag åkt in och jobbat, gratis, när jag var sjukskriven.
Rosen tog sig fram i livet och är nu heltidsarbetande inom hemsjukvården. Respekt Sofie som hjälper andra genom din arbetsinsats
Jättekramar till alla de Maskrosbarn som trots uppväxt blir en vacker ros och bidrar till att Sverige blir bättre.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar