lördag 21 november 2009

Jag vill få min röst hörd, säger Helena 20 år


Hej alla vuxna!

Är det så här det ska se ut för en tjugo åring??
Vad är det frågan om?
Nu har jag tröttnat på hur alla styr mitt liv.
Jag är en tjugoårig mamma som har två barn och har ett liv som är ett enda KAOS!!
NU vill jag få min röst hörd!
Jag jobbar alltså måndagar och tisdagar på en resturang och har även några extra timmar på en annan resturang. Innan detta ska jag hinna till dagis med mina barn och stressa till bussen. Men okej, jag har barnen varannan vecka så det går ju ganska bra!
Onsdagar och fredagar är jag tvungen att vara på ett ställe som heter "COM" (namn ändrat).
När jag ska vara där tvingas jag varannan vecka ta med mina barn för att jag måste vara där. Hur ska två barn mellan åldrarna 1-3 år orka vara där i flera timmar??
Ett ställe som bara tar min tid och pengar. Ett ställe som sänder ut massa dubbla budskap, man går där för att få hjälp med att söka jobb och för att få ett jobb till slut och fixa allt inför socialen. Men jobbar man en dag när man igentligen ska vara på "COM" får man skit för det.
Hur fan ska dom ha det? Går jag inte på Detta får jag ingen ersättning från socialen.
Ringer jag och sjukanmäler mina barn så måste jag fixa med sjukintyg. Men dom tycks ha svårt att förstå att jag inte har pengar. Sen funderar jag på en sak, får man sjukintyg på ett barn som har feber? Det har jag svårt att tro!

Det måste ju vara så mycket bättre om man kan ta vara på sig själv utan att belasta kommunen?

På torsdagar är jag ute för att söka mera jobb, fixa med papper och bara stressa för att hinna med allt. Nu på torsdag ska jag hitta en dator med internet, för att söka nio jobb, fixa med kontoutdrag och kopior på mina räkningar till socialen.

Denna berättelse kom av, att Helena pratade med mig och undrade vad det var för fel på henne som inte orkar. Utan hon känner stark ångest, sömnrubbad, orolig och ifrågasätter sig själv. Min fråga är: Hur många vuxna inom olika myndigheter tvingas Helena hålla kontakt med? Samt att den verksamhet som skall samla ihop detta för de yngre blir irriterade när hon sköter sina kontakter. Ska vi behandla våran yngre generation så här?

Jag länkar in en av mig tidigare skriven blogg. själv finner jag trådar från den till Helenas blogg

Släpp aldrig dina drömmar verkligheten är så tuff

...



7 kommentarer:

hannadonsberg sa...

Nej det ska vi verkligen inte! Själv har jag länge varit i ett helvete, värk sen tioårsåldern, jobbade heltid ändå i vuxen ålder och blev sämre (mycket pga felbehandling="träna så blir du bra=nervskador). Nu har det varit år av strider med Försäkringskassan (har ännu ej fått rätt till sjukpenning), socpapperna ska fyllas, krav på arbetsmarknadsåtgärd (där jag fick sitta o söka jobb på heltid trots sjukskrivning). På detta har jag timanställning och ska vara beredd att börja jobba inom en halvtimme, de ringer mellan 07:00-16:00, när skulle jag kunna sova ut och vila kroppen? Har dessutom ett studielån som ligger o drar, ett år betalade jag av på det (så jag levde på existensminimum minus 800 kr). Ja, jag har tusen saker mer att räkna upp. Men jag vill jobba, till pensionen (även om jag i perioder kanske bara klarar 50%). Jag vill inte hamna i sängen igen med nervsmärtor, kvidandes och skrikandes hela dagen. Jag vill inte att läkarna ifrågasätter mig, en ger smärtstillande, en inte. Jag är trött, så trött. Vad händer med alla dom som hamnar mellan stolarna? Och vad händer med dom som har det jobbigt som jag och inte har det skyddsnät jag har (tack mamma!)?

Tobias sa...

Är också med i detta "COM", är där på jobbcoach-samtal två ggr i veckan. Eftersom jag har tvivlat lite över "COM" så har mina åsikter grundat sig mest på vetenskapen bakom dem men har lite andra åsikter om dem också:
"COM" har ett vinstintresse, de har säkerligen resultatbaserad inkomst från AMS och andra som anlitar dem, lyckas de alltså få någon att påbörja någonting alltså få jobb eller starta eget, så får de mer pengar.
Detta anser jag i grunden förstör syftet med en jobbcoach, eftersom de letar efter det minsta lilla läggning man har för ett område och pushar individen att gå in på det å satsa järnet. Främst för egen vinning.
"COM" är inte till individens tjänst, "COM" är bara en utav alla organisationer som blivit anställda p.g.a den socialpolitik som bedrivs idag.
En riktig "jobbcoach" tycker jag skall sitta å samtala med individen och försöker utveckla denna också socialt, för det är ju ändå grunden till ett fortsatt utvecklande, också inom arbetslivet.
Istället är det en "formell soppa" där man piskas igång på något som inte är helhjärtat.
Visst de pratar om att man ska ha ett "VILL" men detta "Villet" är ju endast en form av psykotisk bubbla som skapas av deras konstanta och ihärdiga hjärntvätt.
Nu fick jag ur mig nästan allt jag hade om C.O.MM..U..N..I..C..A..R..E
Visst använder de metoder som är tvivelaktiga rent vetenskapligt, därför går jag in med samma seriositet hade jag tänkt.
Bara 3 veckor kvar där nu, men hoppas Helena klarar av den tid hon har kvar där.
Om inte annat får vi skriva ihop en insändare till nwt ^^

http://furis.furhem.se

Anne Kekki Forshaga sa...

jättetack för era inlägg. Helena och jag sitter nu med dator och det kommer nog en kommentar från Helena snart. Jag tycker att detta är helt klart värt att lyftas upp. Frågan är hur?

Josef Boberg sa...

Livet i kött är ej alltid som Wi trodde som barn att det skulle bli, tyvärr tyvärr... :cry: - tycker Josef B. - efter att ha prövat på det i mer än 68 år !

Kristina Elliot sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anne Kekki Forshaga sa...

Kristina ditt inlägg var bra. Jag ser att du raderat det. Men jag förstod hur du tänkte.

Har precis besökt en 20 åring som tappat sugen. Soc, Arbetsförmedling borde söka upp de yngre. se dem i deras kraftlöshet. När de ska jaga papper, telefontider mm

vi går in i en mycket svart stund i Sveriges historia. Vi är fattiga. Många under 25 år är fattiga. Vårt välfärdssamhälle finns ej mer.

Kristina Elliot sa...

Jag vill verkligen uppmuntra alla som är unga vuxna. Det ordnar sig till slut! Jag blir bedrövad av att vi i skolan idag 2010 fortfarande inte lär oss olika sätt att "leda oss själva" någon form av ledarskapsträning. Det ska väl inte vara så att det bara är scouterna, idrotten och någon enstaka frivilligorganisation som står för det.

Jag är helt övertygad om att det går att ta sig igenom svåra stunder och med rätt stöd ökar chanserna. Det är tufft att leda sig själv ut i vuxenlivet utan träning och strategier för hur och känna sig bekant med sina styrkor vad man tycker är kul och vad man är bra på. Lämna inte ditt öde till dagisfröken, skolfröken, socialsekreteraren, arbetsförmedlaren och försäkringskassan. Inget ont om dem och vad de gör...men det finns en annan syn på livet. Den är inte så lätt att hitta gnistan när man väl hamnat i det du beskriver. Då ska det mycket till att hjälpa sig själv. Men det är oftast bara man själv som står där med sig själv när det gäller. Hoppas det ordnar sig. Hjälpen kommer från ett annat håll. Ibland får man börja nysta så löser det sig till slut. Lycka till! Verkligen!