Rollfördelningens spontanitet.
Varför hamnar alltid en del i centrum, varför hamnar andra i bakgrunden som fixare och hjälpare till dom som hamnar i centrum? Vilka är bevekelsegrunderna till detta?
Kanske har det lite att göra med våra arv från uppväxten, plats i syskonskara och allt det där. Som äldre syskon är man van att ta hand om sig själv, ta hand om sina syskon, yngre syskon är nog mer vana vid att bli omhändertagna. Det är inget konstigt med det, det är så vi fungerar, det är så vi är uppfostrade.
Vissa ser vad som måste göras andra hamnar i centrum för en diskussion. För min del brukar jag hamna bland folket som fixar och supportar i bakgrunden. Det är jag rätt stolt över för annars kunde ju inte dom andra vara i centrum, deras arena skulle inte fungera eller ens finnas.
Men det intressanta är att allt det här sker utan att någon pekar och bestämmer. Jag tänkte lite på det när vi hade våra manifestationer på torget i Karlstad innan EU-valet. Anne kom med piratbilen, vi andra kom från alla olika håll. Några började raskt klä in statyn i lilafärgade lakan =), några rotade fram flyers och gick ut och började diskutera med alla nyfikna människor och några började resa partytält osv. Likaså när dagen var slut det var samma personer som gjorde samma saker fast omvänt. Kanske var detta ett unikt tillfälle då alla hade samma mål framför sig och visste vad som skulle göras och kommunikationen var klar utan att vi kommunicerade?
Jag tror att inom oss alla finns det ett seende som fungerar perfekt i en grupp där alla har ett gemensamt mål. Alla vet vad som ska hända, hur alla vill att det ska se ut och fungera. Då blir ord och pekande fingrar bara en tidstjuv. Jag har varit med om liknande scenarion tidigare, men då har det alltid varit familj eller/och väldigt nära vänner som har samarbetat utan ord. Är det så att piratpartiets representanter i Karlstad under dessa tillfällen agerade som en familj? Ja, varför inte, känslan fanns där i alla fall.
En organisations styrka är dess medlemmar, och i synnerhet känslan som finns däri. Det är nog så enkelt att piratfamiljen kom och gjorde det som behövdes.
Man ska kanske inte fundera för mycket utan koncentrera sig på att njuta av livet och fortsätta imponeras av hur personer agerar i olika grupperingar.
http://zillens.blogspot.com/
Varför hamnar alltid en del i centrum, varför hamnar andra i bakgrunden som fixare och hjälpare till dom som hamnar i centrum? Vilka är bevekelsegrunderna till detta?
Kanske har det lite att göra med våra arv från uppväxten, plats i syskonskara och allt det där. Som äldre syskon är man van att ta hand om sig själv, ta hand om sina syskon, yngre syskon är nog mer vana vid att bli omhändertagna. Det är inget konstigt med det, det är så vi fungerar, det är så vi är uppfostrade.
Vissa ser vad som måste göras andra hamnar i centrum för en diskussion. För min del brukar jag hamna bland folket som fixar och supportar i bakgrunden. Det är jag rätt stolt över för annars kunde ju inte dom andra vara i centrum, deras arena skulle inte fungera eller ens finnas.
Men det intressanta är att allt det här sker utan att någon pekar och bestämmer. Jag tänkte lite på det när vi hade våra manifestationer på torget i Karlstad innan EU-valet. Anne kom med piratbilen, vi andra kom från alla olika håll. Några började raskt klä in statyn i lilafärgade lakan =), några rotade fram flyers och gick ut och började diskutera med alla nyfikna människor och några började resa partytält osv. Likaså när dagen var slut det var samma personer som gjorde samma saker fast omvänt. Kanske var detta ett unikt tillfälle då alla hade samma mål framför sig och visste vad som skulle göras och kommunikationen var klar utan att vi kommunicerade?
Jag tror att inom oss alla finns det ett seende som fungerar perfekt i en grupp där alla har ett gemensamt mål. Alla vet vad som ska hända, hur alla vill att det ska se ut och fungera. Då blir ord och pekande fingrar bara en tidstjuv. Jag har varit med om liknande scenarion tidigare, men då har det alltid varit familj eller/och väldigt nära vänner som har samarbetat utan ord. Är det så att piratpartiets representanter i Karlstad under dessa tillfällen agerade som en familj? Ja, varför inte, känslan fanns där i alla fall.
En organisations styrka är dess medlemmar, och i synnerhet känslan som finns däri. Det är nog så enkelt att piratfamiljen kom och gjorde det som behövdes.
Man ska kanske inte fundera för mycket utan koncentrera sig på att njuta av livet och fortsätta imponeras av hur personer agerar i olika grupperingar.
http://zillens.blogspot.com/
Magnus Siljerud
Inlägg
1 kommentar:
Det är nog en styrka att inte fundera så mycket, utan göra istället.
Även om du ej stod i centrum på Karlstad torg. Så var du en central person. Jag känner att den trygghet som du gav oss andra, gav oss mod att våga kliva fram och möta människor.
Skicka en kommentar