SAMMANHANGSMARKERING

detta är min tolkning av sammanhangsmarkering. När vi pratar med varandra så är det bra att tyst inom sig själv, ställa frågan. Vem är du och vem är jag? Helst när vi rör oss inom en organisation, som Piratpartiet. Jag är nu medlem och pratar du med mig så är jag antingen medlem i Piratpartiet, eller så är jag privatpersonen Anne Kekki. Du kanske är funktionär i det samtalet och för då alltså Partiets talan. Eller träffas vi och vi båda är privatpersonerna i oss själva.

De som har tagit på sig funktionärsroller behöver även sortera upp inom sig själv. He He,,nu kommer lite kritik. Det är jättebra att fråga sig själv innan en uttalar sig i något. Gör jag det som Piratpartist, kanske som privatperson som vill få en bättre position i Partiet. Eller är jag för stunden helt enkelt mig själv och privat.
Jag har en stark känsla av att många blandar ihop allt och en vet fan inte om det är Piratpartiets åsikt eller ...........................
Samtidigt finns det många som kämpar för Piratpartiet och önskar sig en plats där.
Lyssnar vi både på talet och skriften så ser och hör vi skillnaden. Magkänslan är bra att gå på då.

Jag hyser respekt för Rick Falkvinge som kan vara Piratpartiets ledare men samtidigt visar den privata sidan av sig själv.



Jag återkommer även till detta med att kommentera bloggar eller uttala sig inom Partiet. Att det går att sortera upp frågan inom sig själv först. Göra en enkel sammanhangsmarkering.
Vad tycker min känsla? Vad tycker min hjärna i denna fråga?
Att ta sig lite tid innan en kastar sig över tangentbordet, kan göra inlägget kommentaren väldigt tydlig. För en har då kopplat på hjärnan och använder den, Men kanske tar med känslan och beskriver den med sin tanke med bättre ord än fan och jävla skit....

Detta sätt att samtal med varandra. Anser jag ökar förståelsen för olika åsikter, en kanske tom kan slappna av och lära sig något av varandra. Vi kanske går ifrån, bloggen, samtalet och har lärt oss något nytt, har med oss någon intressant tanke som vi fundera på och som leder till Personlig utveckling.

..

Zillen gästbloggar om ROLLFÖRDELNINGENS SPONTANITET

Rollfördelningens spontanitet.
Varför hamnar alltid en del i centrum, varför hamnar andra i bakgrunden som fixare och hjälpare till dom som hamnar i centrum? Vilka är bevekelsegrunderna till detta?
Kanske har det lite att göra med våra arv från uppväxten, plats i syskonskara och allt det där. Som äldre syskon är man van att ta hand om sig själv, ta hand om sina syskon, yngre syskon är nog mer vana vid att bli omhändertagna. Det är inget konstigt med det, det är så vi fungerar, det är så vi är uppfostrade.
Vissa ser vad som måste göras andra hamnar i centrum för en diskussion. För min del brukar jag hamna bland folket som fixar och supportar i bakgrunden. Det är jag rätt stolt över för annars kunde ju inte dom andra vara i centrum, deras arena skulle inte fungera eller ens finnas.
Men det intressanta är att allt det här sker utan att någon pekar och bestämmer. Jag tänkte lite på det när vi hade våra manifestationer på torget i Karlstad innan EU-valet. Anne kom med piratbilen, vi andra kom från alla olika håll. Några började raskt klä in statyn i lilafärgade lakan =), några rotade fram flyers och gick ut och började diskutera med alla nyfikna människor och några började resa partytält osv. Likaså när dagen var slut det var samma personer som gjorde samma saker fast omvänt. Kanske var detta ett unikt tillfälle då alla hade samma mål framför sig och visste vad som skulle göras och kommunikationen var klar utan att vi kommunicerade?
Jag tror att inom oss alla finns det ett seende som fungerar perfekt i en grupp där alla har ett gemensamt mål. Alla vet vad som ska hända, hur alla vill att det ska se ut och fungera. Då blir ord och pekande fingrar bara en tidstjuv. Jag har varit med om liknande scenarion tidigare, men då har det alltid varit familj eller/och väldigt nära vänner som har samarbetat utan ord. Är det så att piratpartiets representanter i Karlstad under dessa tillfällen agerade som en familj? Ja, varför inte, känslan fanns där i alla fall.
En organisations styrka är dess medlemmar, och i synnerhet känslan som finns däri. Det är nog så enkelt att piratfamiljen kom och gjorde det som behövdes.
Man ska kanske inte fundera för mycket utan koncentrera sig på att njuta av livet och fortsätta imponeras av hur personer agerar i olika grupperingar.

http://zillens.blogspot.com/

Magnus Siljerud